Part deux

Idag mår jag betydligt bättre. Kanske var det Grey's igår som helade. Men, jag valde trots allt en pausdag från skolan till, så att jag garanterat orkar ta mig dit imorgon för att säga hejdå till alla dem som far iväg mot valle.
Friskhetstecken nummer ett idag var det faktum att min rastlöshet kom krypandes tillbaka. Suget efter att spendera ännu en dag nergrävd under täcket var borta och jag har istället varit en smula effektiv. Till att börja med gav jag mig ut för att promenera en kortis, för att liksom få bekräftat att världen utanför min säng fortfarande existerade. På vägen hem gick jag ävcen förbi Coop, köpte en ny hårinpackning och choklad. Dagen var därmed räddad.
Trots att promenaden inte var längre än en halvtimme tog den dock allt som återstod av mina friskhetstecken och väl hemma var jag helt slut. Nästa stopp blev därför ett ångande bad. Jag älskar känslan av att ligga där, ända tills hela min kropp ser ut som ett russin, och när man går upp, är det precis som om alla tecken på sjukdom är bortsköljda.
Det största friskhetstecknet av alla är dock min återvända craves efter hemmagjord potatismos. Jag vet, det låter sjukt, men jag verkligen avgudar det. Så, det är vad som väntar härnäst, tillsammans med Daniel Craig i min säng. Därefter ska jag pallra mig ut igen, för en runda om biblioteket, för att skrota fram någon skiva coh en bra bok. Jag tror till och med att febern sjunkit. Perfekt! Puss

Idag är verkligen inte dagen för mitt immunförsvar att svika. Jag mår crap, mer crap än jag brukar må när jag säger det. Feber, magont, yrsel. Fuck.
Jag bir nästan tårögd när jag ser på biljetten till magic numbers ikväll. Jag. Måste. Dit.

Efter ett par timmar på en hård datorstol kan jag inte låta bli att känna mig en aning besviken.  Marie Antoinette var en vacker film. Vacker, men inte särskilt bra.
Den lämnade ett sug efter sommar och bakelser, och klänningarna gav mig rysningar. Det var som enda stor tårta, toppat av en svensk soldat med en sängkammarblick som hette duga. Men, det stannade där. Den kändes lång, och i början tog avsaknaden av repliker nästan kål på mig. Det var inte alls den handling jag väntat mig. Istället var det, ingen handling alls.
Musiken sedan, hade jag också höga förväntningar på. Men det kändes bara som ett oproffsigt hopklipp av halvbra musik. Med ett underbart undantag. The Strokes. Den låten kändes som lite plåster på såren.
Och på tal om plåster, ska jag nu ta och lyssna på eftersändningen av P3guld, med mannen som tog min musikoskuld, Howlin.

Och jag vet att det bara är falskt och bedrägeri, men det struntar jag i
för vi dansar, och du har så mjuka läppar...


För första gången på långe har jag gott om tid på morgonen. Så jag utnyttjar mitt monopol över huset och låter musik dundra ur alla möjliga högtalare. Det är ingen låg, depressiv höstmusik, utan sommarlåtar som får det att spritta i kroppen på mig. Jag känner mig alldeles upprymd och det faktum att det är fredag och att helgen känns bra spelar också in

Dark Blue - Jack's Mannequin
Kom igen Lena - Håkan Hellström
Sweet Dream - Eurythmics

Det är så skönt, att tidvis bara krypa ner i ett ångande hett bad. Ligga där och halvsova tills fingrar och tår ser ut som russin. Nu, precis uppstigen ur ett av dessa bad, känner jag mig alldeles mysig och genom ren.
Mitt hår känns alldeles lent och luktar från den nya kokosinpackningen, och jag känner mig alldels babylen från oljan.
Nu ska jag slå mig ner framför tvn, plugga lite matte och sedan, for once, gå och lägga mig tidigt, så att jag inte ser ut som ett druggy spöke imorgon bitti. Vit, gäspande och med tunga ögonlock. Fabulous.

Kom över the man:

Lou - Skriv ner alla saker du gillar med honom på ett papper, och riv sönder det!
Jag - Been there, done that
Jag - Och det blev en oroande lång lista!

Ikväll tänker jag lösa saker på mitt eget sätt dock. För efter den vilda förfesten med servering hos the mormor of Emma, ska vi ut. Dans, dans, dans och så är saker mycket lättare.
Den här helgen känns redan smashing!

Okej, jag har redan konstaterat att jag är höger hjärnhalva och att jag inte kan matte. Men allvarligt talat, så illa som det gick nu, det känns som ett jävla skämt. Speciellt när det kändes bra när jag skrev det. Fuck.
Det är ju en jävla tur att jag inte ska bli ngt mattesnille. Och det nya chai teet är inte lika gott. FUCK!

Jag vet inte riktigt vad jag för väntade mig. Vad det än var så blev det inte så. Det var inga cracks och inget överflöd. Det var lagom. Inget vansinnigt rus, men ändå en viss värme. Jag är inte immun, men heller inte utan försvar.
Men, ändå, fastän det är detta som jag någonstans strävat efter, så jag inte mota bort tomhetskänslan. Var ska nu det där vansinniga ruset komma ifrån? Jag vet, jag vet, jag kan inte vara frisk. Emma har rätt. Och mitt örhänge är borta...

Jag somnade inte förrän runt tre igår, och mitt dygn är officially alldeles förvridet. Men, jag är så illa tvungen att släpa mig upp, för jag ska möta Emma i stan om en timme drygt. För att byta en klänning och sedan vara sunda nog att promenera upp till Martina för att återuppta sociala kunskaper. Det verkade nämligen som om alla var tillräckligt nerbäddade hemma igår, för att använde dessa..

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Om jag ska börja med min ömmande, stukade ankel, som jag definitivt inte tog någon notis om igårkväll, eller kanske min nu övergående huvudvärk, det faktum att när jag väl tog mig upp och hem idag så var det stormigt, kallt och regnigt. Eller om jag ska börja med att jag på hemvägen, vid tanken på vad som sades, gjordes och inte gjordes, började skratta där jag gick för mig själv.
Så, jag mår som jag förtjänar, och efter de igenhämtade sömntimmarna, känns allt mycket bättre. Vi ramlande trots allt inte in förrän lite över fyra, halv fem igår. Regnblöta, och avdomnade av regnkylan. Så, det är med all rätt att jag är trött.
Hur som helst, på de hela taget var det en lyckad nyårsafton. Middagen hos Emma var mysig, fastän det blev lite struligt med maten. De människorna på plats där, är bland de bästa på dessa bergarter, och med de skrattar jag som aldrig annars. Maria saknades självklart.
Efter flera timmars mys och pys hos Emma begav vi oss ner till hamnen. Där var fullt av folk, och ändå tycks man träffa de personer man allra helst vill. Louise höll hårt i Moetflaskan och fick utdelning när vi tillsammans skålade in tolvslaget. Mitt i all yra, glömde vi på något sätt av att se på fyrverkeriet. Jag såg bara några enstaga guldexplosioner innan det var slut.
Därefter, kom vi på något vänster med Rhobin, till en efterfest hos Jacob. Vilket blev trevligt det med. Issa och jag diskuterade riktigt stora kärlekar, och Nicolai stoltserade med både det ena och det andra. Efter det, kan det mycket väl komma en del röda kinder i skolan igen från mitt håll, när verkligeheten tar vid.
Jag vet inte vad klockan var när vi gav oss ut i regnet för att gå hem igen, dock kom vi aldrig så långt. Istället stannade vi hos Nicolai, i vad som kändes som flera timmar, innan vi slutligen kunde trilla hem till varma sängar i Emmas lägenhet. Jag skulle tippa på att jag somnat redan innan mitt huvud träffade kudden.
Nu, några timmar senare, känns det lägligt att ta tag i det som återstår av dagen. Ringa Emma, för en reunion som inkluderar pizza och en bra film, börja kluddra på en ny krönika till Pablo, och sedan kanske jag slänger in en "2006 - the sammanfattning" på bloggen om jag är i det nostalgiska slaget. Kanske är det också läge att styra upp återstoden av det kära lovet. Exempelvis ringa Pellenore, för att enas om en dag för satc-träffen, eller med visst besvär ta tag i nalkande skolsaker istället för att spara det till sista kvällen, som vanligt. Men just nu tänker jag krypa ner i min säng med en kopp Chai te och en bok.
Gott nytt år!