Part deux

Ibland måste jag verklige råsåga min egen karaktär. Ibland är jag verkligen inte mycket att komma med. Just nu känner jag mig skitsur, och hela myskänslan från tågresan innan är long gone. Spårlöst försvunnen.
Jag har sedan dess, lyckats bli ovän med i stort sett varenda medlem i denna familjen, förutom ödlan om den nu räknas, och utöver det, har jag skolångest. En riktigt fet skolångest, dessutom.
Jag vill verkligen inte låta förbittrad, men jag lyckas nästan aldrig med det. Än en gång, en eloge till min ibland genomtjuriga och alldeles för envisa karaktär.
Men okej, jag ska lämna de senaste timmarna för att delge er ett stycke tonårsdramatik ur mitt faktiskt ganska ointressanta liv. Jag har svårt att släppa människor. Ja, det vet jag att det inte var någon news flash för de flesta som känner mig. Men det är bara del av ett större problem.
Jag har en möjlighet att lägga mitt "biggage" bakom mig. Jag kan byta mitt seniga ideal, mot muskler och en fysisk sköld. Jag kan byta bort alla turer och allt velande till stabilitet. Jag kan byta bort känslan av att aldrig veta säkert till total trygghet.
Valet är nästan patetiskt enkelt. Eller åtminstonde borde det vara så. Men självklart är det inte det, självklart.
Jag blir så arg på mig själv, för att jag ens överväger att klamra mig fast vid allt det gamla vid tron om att långt därborta med den personen ligger det där svaret jag trånat efter så äckligt länge. För att det finns de tillfällen, då vi sugs in i vår vi-bubbla, och inget annat kan röra oss. Vi blir fem år yngre, och hela jag bubblar av lycka. Men där stannar det sen. Vi, kommer aldrig vara stabilitet. Vi, kommer fortsätta tappa bort oss, och lämna emotionella vakuum bakom. För det har vi alltid gjort, och jag tror inte att de mönstrena går att bryta. Eller, jag vet nog det.
Så därför, borde jag inte tveka när tryggheten står mitt framför mig. Jag borde hoppa, ta risken, chansen, utan att titta bakåt. Men det tar emot. Det skulle på någon sätt innebära att jag måste lägga vi-bubblan bakom mig, och att falla tillbaka på minnen, har någonstans alltid varit min trygghet. Jag är en nostalgisk dåre, ja. Men jag vet, att det är nu, verkligen nu, jag borde riskera att kanske överleva utan kansken, och bara hoppa.