Part deux

Jag insåg att det förra känslosvallet kanske inte lämpade sig för en blogg. Det är nog inte helt svårt att få intrycket att jag gillar att fläka ut insidan av mitt huvud in public, att jag blottar strupen för alla som är intresserade. Men det är nog mer ett drag av tanklöshet.
Hur som helst är jag inte alls på så fullt dramatiskt humör som igår dock. Idag har jag gått från att känna mig sprallig till halvdöd, trots de markanta skillnaderna därimellan, har jag hållt fast vid min sällskapssjukhet. Ett nytt drag hos mig själv, som kanske skär sig lite med bitterheten. Men ja. Jag letar med jämna mellanrum upp någon person att bara krama. Eller bara krypa ihop intill. Ja, jag heter Lina och jag är addicted to kroppsvärme. Hua!
Jag har också gått och klurat på en sak idag. Saken heter Emma. Efter vårt nattliga samtal igår, allt enligt den vanliga rutinen, satt jag och smålog en stund för mig själv. Det var ett av de samtal vi haft så många gånger förut, men som ändå känns viktigt att upprepa. Fastän hon hört mig älta det förut, säger hon inget, utan kontrar med samma tryggheter som innan. Innerst inne finns det inte mycket som slår just den trygghetskänslan, right?