Årets låt

Torsdagen är en tv-kväll. Och jag klagar inte. I pauserna på What about Brian slökollade jag på guldgalan och snyggPelle. Lyckades trilla rakt in i prisutedlningen årets låt, en av gångerna.
Alla, förutom dumpa mig skrällen, framkallade roliga minnesbilder. Botten Anna, gav mig mf-vibbar och fick mig att minnas roliga samtal om adhd. I'm from Barcelona, fick mig att minnas en regnig lundakarneval, där jag spenderade en del tid med tim, på ett ben. Längst fram i taxin, gav mig sommarvibbar som hette duga, då snook var det vi lyssnade på när vi fläkte oss på gräsmattan utanför jb, de sista veckorna som nior. Slutligen Long before rock n' roll, om hur vi svettades och kastades fram och tillbaka i en rockig folkmassa på ett fullt kb. Musik är minnen, right.
Och något helt orelevant till det där, är att jag har ett low moment. Jag är ärlgit talat rädd. Rädd för att "folk" ska komma tillbaka och vara helt annorlunda, och då syftar jag inte på solbränna. Jag är rädd för att glömmas bort, och rädd för att sakna. Jag avskyr verkligen att sakna. Och nej, för en gångs skull rör det inte Big, annars kan man nästa tro att han och sakna är samma ord.
Imorgon ska jag förresten färga håret. Korpsvart. Nej, jag skojade. Chokladbrunt snarare. Låter gott.

emma/ says:
men vet du vad idiot_girl91

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback