Part deux

När jag var på väg hem nyss, tog jag en omväg för en extrapromenad och gick förbi dear old skurupsbadet. Jag kunde inte låta bli att småle lite när jag såg det där hålet i staketet, som vi orsakat, och nyttjat. Det där staketet som även orsakade ärret på min vänstra skuldra, men det är sedan länge förlåtet.
Nu var bara skillnaden att det låg ett centimetertjockt islager av vatten på bassängbottnen och gräsmattan var vitfläckig av snö. Det kändes som övertydlig symbolik för hur längesedan det var sommar. På bara några sekunder försvann alla minnesbilder och ersattes av en rysning. Jag gillar inte kylan. Jag vill bara ha sommar igen...